Sid 4

Kalkbränning i Kälom sommaren 2012

Nedskrivet av Stig Nilsson i februari 2013

med bl.a. dagboksanteckningar som underlag.

Någon gång under vårvintern 2012 ringde gode vännen Jonny Eriksson från Vargön i Trollhättan och sa:”Ska vi inte ta och bränna en kalkugn på gammaldags vis under Offerdalsveckan?”

Jonny är lektor vid Göteborgs Universitet, institutionen för kulturvård vid hantverksskolan Da Capo i Mariestad, som i dag är en del av universitetet. Jag lärde känna Jonny för rätt många år sedan när jag under några år hade kortare kurser i byggnadshantverk på skolan. Sedan ett antal år brukar Jonny även tillbringa en del av sin semester i Kälom.

Tanken på att återuppliva en mycket gammal kunskap som funnits, inte minst i Offerdalsbygden, för kanske mindre än 100 år sedan kändes mycket tilltalande, så jag svarade ”Javisst, men du får visa hur man gör”.

Jag visste redan då att det säkert skulle gå bra, Jonny har under många år forskat på ämnet kalk och kalkbruk eftersom han även är lärare i murningsteknik på skolan i Mariestad.

Vi hade redan för ett par år sedan letat rätt på flera rester efter gamla kalkugnar i östra Offerdalsbygden samt i trakten av Aspås. I Kälom finns inne i byn en kalkugn som aldrig brändes, utan den står uppmurad och bara väntar på elden. Den hade vi dock ingen tanke på att utnyttja, den bör räknas som ett fornminne och är, åtminstone av byborna, fredad.

Strax söder om byn Tulleråsen finns en sluttning som benämns ”Kalkugnsbacken”. Sommaren 2010 frågade jag en av byns åldermän, John Tulander, om han visste något om kalkbränning i området. Jodå, han visste var ett par ugnar var belägna och var villig att följa mej och Jonny dit, så vi slog följe med John som utan att tveka om vägen förde oss till kalkugnsrester på två ställen. En bit därifrån fanns en nedrasad lada i timmer för förvaring av kalk och John tog oss dit. I ladan fanns kanske c:a 2m³ kalk kvar. I närheten gick det att påvisa att det bränts kalk på åtminstone ett ställe till.

Efter landsvägen mellan Bredbyn och byn Långan, till höger om vägen ute på ett hygge, står en grupp små granar kvar vid några stenar. När man ser det från vägen är det lätt att tro att där har stått en koja och att stenarna är rester efter en skorsten eller eldstad. Men vid närmare betraktande framträder rester efter en rätt stor kalkugn med välbevarade kantblock. På andra sidan vägen kunde jag och Jonny lokalisera ett par ställen till där man bränt kalk.

I närheten av den i Kälom obrända ugnen hittade vi även flera ställen där kalkbränning skett och i en bergskreva vid Käloms Träförädling, på Göte Thoréns mark, finns rester av en kalkugn. Även mellan Kälom och Bränna, på väg mot Offerdalsberg, finns kalkugnsrester. Denna mycket lokala, sporadiskt och ovetenskapligt utförda inventering visar ändå att det har bränts en hel del kalk i området, visserligen under lång tid, men ugnarna ligger tätt. Det finns säkert många, många fler att upptäcka.

Att bränna kalk, troligen i stort sett för eget behov, verkar alltså ha varit en rätt frekvent företeelse i bygden. Kalken användes till många olika ändamål; jordförbättringsmedel, mur- och putsbruk, till färg och som desinfektionsmedel. Så småningom även inom massaindustrin och vid Ladumursjön på Rödön fanns en storskalig produktion av kalk i form av bleka, som bröts och transporterades till Hissmofors massafabrik. Vid Ladumursjön anlades smalspårig järnväg för trallor och lastningsplatser för vidaretransport av blekan till massafabriken. Bleka är i stort sett ren kalk.

I många år har församlingar runt om i Sverige upplevt att putslagningar och omputsningar av kyrkor varit fyllda med problem. Ofta har den nya putsen fallit av efter en kortare period. Många prov och olika försök har gjorts, en del i samarbete med kalkindustrin, men även på andra platser i landet. Nämnas kan i detta sammanhang Gotland, Öland, Västergötland och på senare tid även i Jämtland. Gemensamt för dessa platser är god tillgång till kalksten samt en, i flera fall 1000-årig, tradition av småskalig tillverkning som under modern tid utvecklats till industriell produktion av kalkbindemedel.

I relation till att flerhundraåriga putser och murbruk sitter kvar och uppvisar en hög kvalitet så ställer man sej frågan; vad är det vi i dag inte kan om att tillverka kalkbindemedel som bevisligen var en levande kunskap före industrialiseringen.

Den inhemska kalk som finns att tillgå, förutom den industriellt tillverkade, är den hantverksmässigt framställda kalk som görs på Gotland. Poängteras skall i sammanhanget, att de undersökta, förindustriella putserna i Jämtland, Västergötland samt den lokala kalk som tillverkats för underhåll av Borgholms slottsruin har andra egenskaper än den kalk som i dag framställs för byggnadsvårdssektorn på Gotland.

I huvudsak har de sentida försöken att återta kunskapen om den småskaliga tillverkningen av kalk varit kopplade till olika byggnader som kyrkor, ruiner och slott och av den anledningen har den för dessa ändamål tillverkade kalken inte varit tillgänglig på marknaden.

Byggnadsvårdens intresse för kalk startar med de skador som uppmärksammas på kulturhistoriska byggnader under 1960-talets slut. Som pionjärer i arbetet med att återta kunskap om historisk kalkframställning skall nämnas Ove Hidemark och Ingmar Holmström. De intresserade sej för vad skillnaden kunde vara mellan kalk framställd i äldre tider och den kalk som tillverkades i dag. Deras arbete bidrog till att få i gång en liten tillverkning av lufthårdnande kalk enligt gamla metoder på Gotland. Där fanns då några personer som hade provat på att bränna kalk i blygsam skala och detta kunde Hidemark och Holmström bygga vidare på, främst för restaureringar på Skoklosters slott där Hidemark var slottsarkitekt.

I Västergötland startades 1990 Kinnekulle kalkbrännarförening som också provade på att bränna kalk på gammalt sätt. Detta blev ett insteg för Läckö slott när man skulle restaurera den utvändiga putsen.

Båda dessa företeelser, på Gotland och Kinnekulle, är att betrakta som rena hembygdsrörelser som av eget intresse sökt att bevara gammal kunskap.

Under de 40 år som gått sedan dess har andra personer och verksamheter arbetat i samma riktning. Nämnas kan Erik Wikerstål (Borgholms slottsruin SFV), Ewa Malinovski, Göteborgs Universitet (Läckö slott SFV), Lars Erik Magnusson, Kinnekulle kalkbrännarförening, Kristin Balksten, Högskolan på Gotland (porstrukturens betydelse för beständighet), Sölve Johansson, Chalmers (hydraulisk kalkputs), Jonny Eriksson, Göteborgs Universitet (bränning av släckning av kalk samt tillverkning av bruk).

Ur ett materialperspektiv framträder tydliga skillnader i de forsknings- och utvecklingsarbeten som beskrivits under dessa 40 år. Initialt var var forskningen koncentrerad till lufthårdnande gotländsk kalk. Under senare år har de orena hydrauliska kalksorterna aktualiserats allt mer. Skillnaden är att lufthårdnande kalk i större utsträckning är beroende av varmt väder än vad den hydrauliska kalken är. Resultatet är ett säkrare sluthårdnande med hydraulisk kalk än med rent lufthårdnande kalk.

Kanske är det egenskapen att sluthårdna som bidragit till att de äldre putser som återfinns på ett flertal kyrkor i Jämtland är just av hydraulisk natur.

Som en reaktion på de problem som nämnes ovan med kyrkor vars putslagningar inte håller över tid, startades ett projekt år 2010 med Härnösands stift som huvudman, där man ville testa gammaldags metoder för att finna en hållbarare lösning på problemet. Sommaren 2011 uppfördes och brändes en kalkugn i Oviken. Deltog i arbetet gjorde en arbetsgrupp bestående av Tore Andersson och Rickard Isaksson från Härnösands Stift, Jonny Eriksson, Göteborgs Universitet, Kristin Balksten, Högskolan på Gotland, Christina Persson, Jamtli och Christer Börjesson, Röros Museum. Kalken provades i ett putsbruk för att laga bogårdsmurens puts samt för avfärgning av putsade ytor.

Kalkbränningen i Oviken föregicks av att Jonny Eriksson och Christina Persson, byggnadsantikvarie på Jamtli, sensommaren innan gjorde en del undersökningar, bl.a. besöktes en gammal kalkugn på skogen mellan Aspås-Krokom-Aspåsnäset, togs stenprover i ett stenbrott vid Näversjöberg m.m. Sten från Näversjöberg användes sedan till kalkbränningen i Oviken. Jag var också med Jonny och Christina någon dag och försökte suga upp så mycket som möjligt av vad Jonny berättade om olika sorters kalksten och om Jämtlands berggrund. ”Jämtlands berggrund är ett enda virrvarr av bergarter, krossade, blandade, veckade och skjuvade över varandra” berättar Jonny. ”Till skillnad från ex.vis Västergötlands berg där allt ligger välordnat på varandra i lager på lager”. Alltnog: Kalkbränningen i Oviken med bl.a. sten från Näversjöberg verkar ha gett gott resultat.

Mot denna bakgrund och med kälomsbornas stöd och intresse för kulturhistoria var det givet att vi skulle bränna kalk i Kälom, både för att vidmakthålla gammal kunskap och att ge besökare till evenemanget en upplevelse. Men kanske framför allt för att stilla vår egen nyfikenhet och att göra något för vårt eget höga nöjes skull.